Kathleen's dagbok

för kors vad mycket stryktvätt man hinner med under två biathlon. Så nu är alla blusar utom en strukna, kuddfodral tvättade, strukna och bytta och som en extra bonus (efter skidåkningen) hann jag med att städa klädkammaren. Det är nog det utrymmet jag är minst nöjd med i den här lägenheten  (och jag är rätt nöjd med resten) - klädkammaren. Och det trots snickarens slit med alla elfa installationer. En snabbis i Nacka Forum (där jag med ett nödrop klarade mig förbi Jonas från Bilia, som sålde min BMW till mig, och jagar mig med nya mail just nu) hann jag också med, samt en promenad i strålande solsken, vinter landskap, blå is  och bristande syreintag. Det senare oroar mig mer och mer - varför är jag så igentäppt i luftrör och varför kan jag tappar jag rösten - och luften - när jag pratat mer än några minuter. Det låter egentligen som att jag haft en dag full av energi, och jämfört med resten av veckan, så startade jag i alla fall så. Men efter den andlösa promenaden, ihågkomsten

Man är populär, tydligen

När man är så gammal som jag, och har läst så många gammaldags böcker, där livet inte var lika enkelt som idag, så skäms man inte för att utnyttja den gammaldags visdomen man hittar däri. I gammaldags böcker med gammaldags fattiga, många barn familjer, finns det två sorters supermammor. Den italienska supermamman som vräker in fantastiska mängder av pastarätter i sina alltid hungriga avkommors munnar och Den judiska supermamman som lagar alla sorger, själsliga och kroppsliga, med en riktigt kraftig kycklingbuljong/kycklingsoppa. Genomlidandes förkylningen från helvetet, med medföljande astma, den andra på ungefär två månader, följde jag den judiska mammans recept. En riktigt stadig kycklingsoppa, med kyckling, sötpotatis, palsternacka, persilja i mängder, lök och selleri, och för alla vegetarianer - sojabönor - har delat sin tid med att stå på kylning på balkongen och värmning på spisen. Efter lunch och middag i tre dagar, kan jag nu med lättnades suck inse att den är slut

Vanligtvis tar man till ättika för att utrota mögel och alger, när inget annat hjälper. Jag har konserverat fossiler med ättika, som en motsats. Jag misslyckades att ha mina unika sötvattensfossiler från Lake Michigan i vackert krus med vatten, så som jag såg dem förvaras i ett köksfönster i huset på Cherry Drive. Vattnet blev ganska slemmigt, hur jag än gjorde. Och enligt order så framträdde ju fossilen i stenen bara när stenen är våt. Vad jag bland annat gjorde var att ha ättika i vattnet och ibland lägga stenarna i ren ättika när de blev för geggiga. Och helt plötsligt upptäckte jag att - de behöver inte ligga i vatten för att fossilen ska framträda. Jag har - trots mina ynkliga kemiska kunskaper - konserverat dem i ättiksbehandlingen. Så nu ligger de, torrskodda och rena som en liten installation och del av ett stilleben på en glasbricka på vardagsrumsbordet och är vackra att beskåda. För en stenmänniska som jag själv, är det en glädje att kunna ha dem som en "central

Dags att lämna Sydafrika och göra en sammanfattning, samt börja planera för kommande aktiviteter. Efter att ha bogserats in till slutstationen i Pretoria av Rovos trotjänare, ett gammalt ånglok, så var det dags att packa ihop och starta hemfärden. Först gjorde vi en snabb stadsrundtur med privat taxi, kanske inte det mest givande, men vi hade en intressant diskussion om Trump, stor idol för den vita taxichauffören, och fick en noggrann beskrivning av hur vackert det varit en månad tidigare när jakarandan blommade. Första stoppet var de gamla regeringsbyggnaderna i Pretoria, imposant stenarbete uppfört under boer och apartheidregeringar. Och sammanfattningsvis - den fyra meter höga statyn av Nelson Mandela, omfamnande sitt land och välkomnande nya tider, visar att hans ande vilar starkt över landet - men att det är lång väg kvar Så hur det kändes att turista i ett land med 25% arbetslöshet, ännu högre i vissa regioner, där fattigdom och rikedom så tydligt skiljs åt, där

436 meter i diameter. 243 meter djupt. 50.000 män. Som med skyfflar och hackor grävde ut "the big hole", världens största handgrävda gruva. (säger Kimberly, det finns andar som säger uppgifter utanför Kimberly). Efter att några småpojkar hittat en väldigt vacker, glittrande, genomskinlig sten vid den närbelägna floden, så startade ruschen. 50.000 desperata människor som jagade rikedom och en väg ut ur fattigdom. Tänk dig 50.000 män på 436 meters yta, där din egen yta var noggrant utmätt. Det fanns modeller i museet. Dock inga berättelser om revir striderna som måste ha uppstått Iklädda tågbolagets regncaper stod vi på en svajande plattform över the Big Hole - med varierande känslor som synes. Hackor och skyfflar var det, ja. På den tiden låg diamanterna så ytligt att man kunde gräva sig till dem i marknivå - och 243 meter ner. Sedermera blev det till att gräva sig ner i berget, spränga sig fram, andas dam, leva i mörker. Jag har läst om de svarta arbetarnas

Tornen visade sig vara Kimberly - en världskänd diamantgruva. Och hemvist för Musseland- tåg! De här tågen var inte ämnade för trafik på allmän spårväg - de var arbetsök i gruvan (liksom hur många tusentals slavarbetare?) Vårt eget låååånga tåg (jag står i sista vagnen och du ser det ena loket försvinna bakom vegetationen) slingrade sig inne I stationsbyggnaden fanns en  liten utställning - till exempel en åtta personers dressin, som använts inne i gruvan Och tågmiljöer På gruvområdet fans det tåg uppställda av den större modellen En gång i tiden var Kimberly en prunkande gruvstad - så spårvagnar fanns också Tågen användes för att dra upp vagnarna med malm, som seda maldes för att utvinna diamanter. Det var många vagnar, många malmbitar och många ton att dra på från djupa innandömen Och lite Tony land var det också

Efter att vi stönat oss upp på Afrikas ryggrad, (efter en tunnel som är 1,8 mil - andas Kathleen!!) så startade en mycket torr och ibland deprimerande upplevelse. Jag fotograferade inte alla dessa övergivna byar och samhällen  som vi passerade, med trasiga fönster och fladdrande trasor av gardiner fladdranden genom de brutna fönsterramarna, De gav en tillräcklig depressiv påverkan ändå, och är ett kvarstående minne medan vi mumsade i oss fyrarätters lunch och middag. Ett säkert sätt att veta att vi närmade oss ett sådan ställe var soptippen vi passerade igenom innan vi kom in i samhället. Kubikmeter efter kubikmeter med plastflaskor, plastpåsar, burkar och allmänt skräp. Att flytta till Sydafríka och starta återvinning verkade helt plötsligt som ett alternativ till ett i övrigt lite tråkigt liv. Inte ens vädret var med oss Och ödsligheten var total Och så helt "helt plötsligt" dök konstiga torn upp i fjärran - helt omotiverat

Så klev vi då på tåget mot Pretoria, en lämplig avslutning för två trötta damer. Interiörsbilder hittas bäst på Rovos Rails hemsida, och jag håller med en av mina nya vänner från Nottinghamshire - är det i biblioteket eller matsalen de gömt liket, och var står Agatha Christie och håller utkik på händelseförloppet? Personligen tror jag att ledningen hade som målsättning att ta död på oss alla genom att få oss att äta ihjäl oss.  Enda gången i mitt liv, när jag skickat ut två och en halv gratinerad hummerstjärtar, utav tre. Det finns en gräns även för mig hur mycket man kan äta. Resan från Cape Town går till att börja med genom vindistrikten, så för en sista gång (?) fick vi uppleva skönheten med de blånande bergen som personfierade mystitiken i detta fascinerande land. Och en del berg är bara ett enda stort ansikte Och fortfarande undrar jag vad alla dessa slingrande småvägar verkligen leder till? Andra mystiska upplevelser under färden var alla mystiska stopp mitt ute i

elefanter tvättar sig bakom öronen? För att kyla ner öronen och alla blodkärlen, som sedan håller kroppstemperaturen nere. Mina få bilder från Addo som jag kan hitta.

Vinsafarin är kanske inte något jag vill rekommendera i den form vi gjorde den. Finns bättre sätt...... Men skönhet hittade vi - både i macro och i Micro format... Förutom att Kapprovinserna bjöd på mycket fler och högre berg än jag visste fanns - så bjöd bergen på ansikten - överallt och i olika skepnader Vingårdar bevisar tingens ordning - konstigt egentligen, när resultatet av vinet kan bli allt annat än ordningssamt. Fascinerande var vindistriktens uppvisande av möjligheten att bruka varje liten lämplig jordplätt Ser du gorillans ansikte? Och de små byarna i dalarna andades i fridfullhet. Med TV-programmet om vinarbetarnas villkor i friskt minne, betraktade vi dem med viss misstrogenhet. Och blommor, blommor, blommor i dessa herrgårdsträdgårdar, som idag är vingårdar. Parat med bergens vildhet Hur många tusen "Afrikas liljor" som jag sett?? Tusentals, tusentals. Ska bli så spännande att se om min enda planta har överlevt vintern på min svens